Skip to content

Historien om tuttkudden

24 april, 2012

Det finns många historier om tuttkudden. Kuddarna var till exempel eftertraktade av 1700-talets rika. Men det finns en mer nutida berättelse som handlar om sjömän, tuttkuddar och glada damer. Jabbo har med hjälp av Britt Ahlström gjort en beskrivning hur du gör en egen tuttkudde – men först vill vi låta sjömannen Kalle Winkel, idag 92 år gammal, med egna ord berätta hur han var med och skapade historia:

(Kalle Winkels artikel har publicerats i PRO:s medlemsblad Aftonstjärnan. Vi återger den här i sin helhet. Bilderna har ingen koppling till Kalle själv)

”Det kom ett brev från Aftonstjärnans redaktion med uppmaning att skriva allt vad jag visste om de s.k. sjömanskuddarna. Tyvärr vet jag inte så mycket men jag vill ändå berätta det lilla jag kan. Under min tid som mässpojke på M/S Mars blev jag god vän med en äldre sjöman som hade seglat ända sedan han var tonåring i början av förra seklet. Han började som matros på skutor men nu var han vår båtsman. Redan som ung lärde han sig knyta sjömanskuddar och det gjorde många sjömän på den tiden, sa han. De äldre lade väl sina alster i sjömanskistan till de kom hem till sina familjer, medan en del yngre använde dem på syltor och andra skumma syltor som betalning för en kort herdestund. Själv var han en hejare på att knyta både kuddar och dukar, jag som var nyfiken lärde mig bara genom att se hur han gjorde i de olika momenten.

Att beskriva hur kuddarna blir till är svårt, men man lindar garn på spikar som sitter på en träram. Sedan knyts garnet med hundratals halvslag innan de skärs upp, då blir de toppar som liknar jungfrubröst därav smeknamnet ”tuttkuddar”. En del kallar dem ”kärlekskuddar” och det kan ju passa det också. Jag gjorde min första kudde strax efter det jag kom hem från sjön och den fick min syster den dag hon blev myndig. Därefter glömdes knytandet bort något år till jag gjorde värnplikten på ett pansarskepp vid Stockholms Örlogsstation.

Vi låg mest ute till havs och många tråkades av sysslolösheten vid frivakterna.

Det var då jag berättade för kompisarna om båtsmannen på Mars som hade lärt mig knyta sjömanskuddarna, likaså vad både han och andra använde den till. Nu hade vi kommit på något som många ville lära sig och jag lovade att hjälpa alla som ville komma igång. Några tröttnade snart men många kämpade på och efter ett tag var det många som hade en kudde, givetvis utan innerkudde, gömd under bussarongen då de gick på Nalen eller Wirveln för att dansa och ragga.

Några berättade om sina framgångar tack vare tuttkuddarna, men andra klantade till det rejält för sig. Till exempel han som lovade två flickor samma kväll att de skulle få hans kudde. När han väl kom hem till den ena flickan, så kom den andra dit en stund senare och det kunde ju bara sluta på ett sätt. Flickorna slogs om kudden så att den revs sönder, sedan hjälptes de åt att kasta ut flottisten så han fick då sitt straff. Men nog hade kuddarna en viss inverkan på flickor, det fick jag själv erfara en gång. Egentligen var jag inte så intresserad av att besöka danshaken, dels för att jag var en dålig dansör och dels därför att jag hellre gick och såg revyer på Folkan och China-Varieten.

Berättelsen om tuttkuddarna borde nog ha slutat här, men det vore fegt av mig att inte skriva om den gången jag följde med det övriga gänget till dansstället. Jag hade gjort en extra vacker tuttkudde med bakstycke av silkegarn och liksom de andra så gömde jag den bakom bussarongen. Det blev Wirveln vi åkte till, för där fanns de flickor som mest gillade oss flottister. Mina kompisar började dansa direkt, men jag kände ingenting för det, utan ville hellre bara lyssna på musiken. Men till slut fick jag ögonkontakt med en flicka som såg trevlig ut och då kom lusten att få dansa med henne. Tyvärr var jag ännu sämre på att dansa än vad jag trott men konstigt nog släppte hon inte taget, utan vi fortsatte hela dansen till slutet.

Jag tackade för dansen och bad samtidigt om ursäkt för att jag dansade så dåligt, minns att jag sa något om en vrickad fot, som hon säkert förstod var en ren lögn. Nu var jag helt på det klara med att dans var något som jag aldrig mer skulle ägna mig åt, utan gick och hämtade mina ytterkläder för att gå därifrån när hon kom och bjöd upp mig på damernas dans. Är du inte riktigt klok eller bjuder du mig bara på pin-tji tänkte jag, men tackade ändå ja och lämnade in mina kläder igen. Hon tog nu hand om mig totalt och bestämde att vi skulle dansa varje dans till slutet. Jag behövde inte ens fråga om att följa med hem, det bara blev så ändå.

Hon bodde i ett litet rum högt uppe på vinden i ett äldre hus. Det första jag såg när vi kom in var en rad med tuttkuddar på sängen.

– Har du knutit dem själv? frågade jag.

– Nej men jag samlar på dem och tävlar mot min väninna om vem som kan få de flesta, sa hon och tillade, jag vet också att du gömmer en kudde under bussarongen och den hoppas jag att du vill förära mig med.

Nu förstod jag varför hon hade varit så angelägen om mitt sällskap, hon hade känt av kudden när vi dansat och det var ju den hon helst av allt ville ha. Jag kände mig utnyttjad och tänkte tack för kvällen och gå därifrån. Men när jag tog fram kudden och lade den på sängen bredvid de andra så utropar hon:

– Men ojoj vilken tjusig kudde, den är ju vackrast av dem alla!

Hon riktigt strålade av lycka och kramade om kudden så att jag kände mig lite avundsjuk. Sedan tackade hon mig på ett sådant sätt att både avundsjukan och gå-därifrån känslan försvann direkt. Förresten var det mitt i natten och alldeles för långt att gå enda till Värtahamnen där Tapperheten låg vid kaj. Vem som vann tävlingen om tuttkudden fick jag inte veta då eftersom jag fick order att lämna Stockholm för Göteborg, där en mycket intressantare sjökommendering väntade.

Efter flera månaders bevakning av västkusten med ubåten Delfinen kom order om inställelse på Skeppsholmen för hemförlovning. Men kvällen före muck gick jag till Wirveln för om möjligt få se någon från tuttkuddgänget. Men icke, kanske låg de ute till havs på något uppdrag. Däremot var väninnan till den flicka som fått min kudde där och hon berättade att båda var sura på mig. Den ena eftersom jag aldrig hörde av mig, som jag tydligen lovat, och den andra för att hon förlorade tävlingen för en enda kuddes skull – ”den med bakstycke av silkegarn”. Hon lovade ändå att framföra min hälsning och gratulationer till segrarinnan.

Dagen därpå fick jag efter 22 månader byta uniformen mot mina egna kläder. De var skrynkliga och oborstade men det var skönt ändå att komma hem civilklädd. Sedan dess har jag knutit massor med sjömanskuddar och på alla platser som jag har bebott har många av de vänner som så önskat förärats med en och annan kudde. Dessutom har jag lärt flera av mina bekanta att knyta dem, så jag hoppas att den gamla sjömanskonsten inte glöms bort. Själv har jag minnet kvar av den Wirveln-flickan som fick min kudde, medan hon troligen bara minns tuttkudden. Men det spelar ingen som helst roll nu, det var i alla fall jag som hade knutit den.

Kalle Winkel”

Och så här ser tuttkudden ut idag, år 2012. Men hur jag fick tag på den det tänker jag inte berätta här! Ps. Håll utkik efter steg-för-steg beskrivningen som snart publiceras här på Jabbo-bloggen.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: